Sonja berättar: JUL PÅ TORPET

                                                    

JUL PÅ TORPET

1980-TALET

 Arne och jag hade ett torp, som låg mitt inne i skogen vid en liten rund tjärn. Det hette Tjärnskullen eller Tjärskull på halländska. Tjärnen var på sommaren kantad av vita näckrosor och ängsull, och där simmade häckande knipor omkring och även jag själv, för där badade jag gärna.  Att bada där var ju en stor kontrast mot var jag var van vid att bada, i det salta, klara havsvattnet i Lysekil, men jag tyckte faktiskt om att simma i det ogenomskådliga svarta vattnet, som alltid var svalt eftersom tjärnen nästan var bottenlös.  Det hände att jag mötte snoken, som kom simmande mot mig och som ibland låg på bryggan och solade sig. Det var långt till grannarna, så vi njöt av att ostört kunna koppla av från stressigt postarbete.  Även min man arbetade där. Att bara vara i naturen, lyssna på den underbara fågelsången på våren, odla lite grönsaker och blommor,  ja, det var en ”lisa” för själen.

Men nu ska jag berätta om en julhelg vi firade där.

Vi hade arbetat på julafton, då postkontoren på den tiden var öppna några timmar på förmiddagen. Vi brukade faktiskt erbjuda oss att göra detta, så att de, som hade barn (vi hade ju inga) kunde vara lediga, vilket ju var mycket viktigt för dem. I gengäld blev de väldigt glada och tacksamma och arbetade hur gärna som helst på nyårsafton, då vi kunde vara lediga. Så blev alla nöjda.

När vi startade vår färd mot torpet från Göteborg, hade det börjat snöa, och när vi var halvvägs vräkte snön ner, och innan vi kom fram var plogbilarna igång, alltmedan vägarna blev allt mer och mer oframkomliga.

Men fram kom vi tack vare, att en av våra snälla grannar hade plogat den lilla vägen, som ledde in i skogen ända fram till torpet. Då var det vitt överallt, och det tog en lång stund, innan vi fick skottat gårdsplanen fram till trappan och ingången. Så var det att sätta på värmen för fullt, tända i vedspisen, duka fram all medhavd mat, och börja njuta av den goa värmen, som snart fyllde stugan, tända granen, som vi satt in föregående helg. Ute var det ännu inte mörkt, och när vi tittade ut genom fönstren och såg det vackra snölandskapet, så sa´ vi ”Ska vi ta en liten skidtur bort till skogen!”. Sagt och gjort. Vi skidade över ängen framför huset och in i den djupa skogen på andra siden med snötyngda granar och ospårat snötäcke.  Vilken underbart vacker syn och så skönt att bara glida in där och andas den härliga luften! En liten lagom tur blev det, och när vi kom hem igen hade det börjat mörkna. Och nu skulle vi börja äta av

den goda framdukade julmaten.  Ute var det nu becksvart mot den vita snön, som låg som ett täcke överallt.

Då knackade det på dörren!

Vem var det? Hörde vi rätt? Vem skulle objuden komma ut till oss mitt i skogen på självaste julafton? Jo, det VAR jultomten. Han hade mask för ansiktet och stort yvigt skägg såklart. Vi välkomnade honom naturligtvis och började konversera honom  som man gör med jultomtar ”Hur i all sin da´r hade han kommit hit i snöyran? Jo, han hade sin släde och renar lite längre ner i backen, alltmedan våra hjärnor virvlade runt i gissningar, ”Kan det vara en postis som vi visste hade sin svärmor på andra sidan skogen, rätt långsökt och orealistigt förstås          

Ni vet, hur man undrar vem det kan vara, när man träffar någon, som man inte riktigt vet vem det är, alltmedan man pratar om ditt och datt.

Inte kände vi igen rösten heller, han talade stark hallandsdialekt. ”Får vi bjuda på lite julmat?” Nej, han hade lite bråttom skulle till många barn med julklappar i trakten runt om. Om han tagit en bit mat, hade han kanske avslöjat sig? Var sin liten julklapp fick vi också. Så måste han fortsätta, men tackade till sist ja till en liten ”färdknäpp” och då lyfte han en aning på skägget. Det var ju sonen till vår snälle granne, som plogat vägen åt oss! Han berättade, att hans mamma sagt” Ah, åk ut till Sonja och Arne också, dom sitter där ute i skogen alldeles ensamma!”

Vi blev glada, att tomtegåtan löstes till slut och tomten fortsatte sin färd genom det vita landskapet till alla barnen, som väntade på honom, och vi hade fått en härlig upplevelse, som vi absolut inte kunnat vänta oss, och som vi aldrig glömmer.

Text:  Sonja Jonasson    Bilder:  Leonore Turos

                                         

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

21.07 | 09:56

Kommer snart igång då skall jag anlita Ulf för hjälp med min dator

...
28.05 | 13:25

Resan till Kinnekulle var så fantastisk!!!

...
21.05 | 22:01

Bra intormation man kan ta del av och inte behöver fråga så mycket när man är ny medlem

...
27.03 | 17:39


Hemsidan är mycket informativ.
Glad Påsk till er alla

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS