Delegationsresan till Sovjetunionen 1978.
Under många år hade Svenska järnvägsmän ett fackligt
utbyte med de sovjetiska kollegerna. Utbytet mellan länderna var vartannat år. År 1967 hade delegationsutbytet avstannat i och med den så kallade Prag-våren. Men år 1977 inkom från de
ryska järnvägsmännen en ny inbjudan till Stats-anställdas Förbund. En facklig delegation bestående av sex personer var välkommen till Sovjetunionen. Järnvägsavdelningarna 1074, 1170 och 1252 i
Göteborg behandlade inbjudan och beslöt att kontakterna skulle upptas.
Avdelning 1074 beslöt att jag skulle representera avdelningen och
vara reseledare samt sköta korrespondensen med den sovjetiska fackföreningen. Ingen lätt uppgift eftersom min kunskap i ryska språket var obefintligt och min engelska inget att skryta med.
Ordförande Allan Johansson som var min” mentor” och förebild visste alltid råd. Han uppmanade mig att kontakta Ryska konsulatet i Göteborg för
att få den hjälp jag behövde. Jag ringde upp konsulatet och blev genast inbjuden. En konsul som talade perfekt svenska och dessutom hade en stor portion humor tilldelades mig för den hjälp som behövdes.
Det blev många besök till konsulatet på grund av den ryska byråkratin. Vid varje kontakt med konsulatet kunde jag ana att SÄPO höll koll på besöken. Vid den här tiden varade det så kallade
”kalla kriget” mellan stormakterna.
När förberedelserna inför resan var avklarade informerade jag deltagarna om resans genomförande. Vår
resa gick med tåg från Göteborg till Stockholm. Vidare med båt till Helsingfors och därifrån med tåg till Moskva. Tågresan till Stockholm gick snabbt och efter en trevlig båtresa över Östersjön
anlände vi Helsingfors klockan 10 på morgonen.
Vi promenerade till järnvägsstationen för att kolla tågets avgångstid samt frågade
efter våra biljetter som skulle finnas i informationen. Men i Helsingfors visste de ingenting om vår resa till Moskva och på järnvägsstation fanns inga tågbiljetter att avhämta. Vi beslöt
trots avsaknaden av tågbiljetter att äntra tåget till Moskva som avgick klockan 17. Under väntetiden bekantade vi oss med staden Helsingfors.
Vi
vandrade till Stenkyrkan vid Tempelplatsen för att vara lite kristna innan besöket hos ”ateisterna” Vi besökte även det stora varuhuset Stockmann där var och en strövade omkring efter
sitt behag. Helt plötsligt hördes i högtalaren - delegationsledaren för den ryska järnvägsmannadelegationen K-G Willberg skall genast gå till informationen - Jag gick genast
dit och där stod mina reskamrater och flinade. De tycktes ha väldigt roligt åt sitt påhitt att via högtalare få nämna att en Svensk delegation var på väg till Sovjetunionen.
Klockan 17 äntrade vi tåget i Helsingfors för resan till Moskva. För första gången skulle vi besöka detta stora land och det kändes extra spännande
efter som vi saknade tågbiljetter. På tåget tjänstgjorde en tågvärdinna som skötte om servicen ombord. Hon var vänlig och bjöd på te och kakor. Vi frågade efter våra biljetter men
de fanns inte heller med på tåget. Vi tog det lugnt och var övertygade om att biljetterna kunde avhämtas på Viborgs järnvägsstation.
När vi passerat
gränsstationen Vainikkala stannade tåget plötslig. Nu var vi inne på sovjetisk territorium. Grönklädda gränsbevakare kom upp på tåget. Vi fick fylla i blanketter, visa
våra pass och de kontrollerade vårt bagage. En av gränsbevakarna en kvinna som talade lite engelska men mest ryska höll ett särskilt öga på mig. Hon hötte med handen varje gång hon tilltalade
mig och hämtade ett befäl troligen chefen som kom till mig och talade tyska. Jag gissade att han ville se vår inbjudan som jag gav honom. När han läst igenom inbjudan gjorde han honnör och hälsade oss välkomna
till Sovjetunionen. Därefter lämnade gränsbevakarna tåget vilket kändes skönt. Vår första kontakt med Sovjetunionen var avklarad.
Nästa
station var Viborg och nu var vi övertygade om att den ryska tolken skulle möta oss. Men vi såg inte till någon tolk vid plattformen. Jag och en kollega gick in på järnvägsstationen och spanade. Vi talade med hög
röst för att väcka uppmärksamhet men ingen tolk syntes till. Vi och tåget fortsatte vi vidare mot Moskva .
Vid åttatiden på kvällen kom tågvärdinnan
och bäddade i tågkupéerna. Än en gång frågade vi efter våra biljetter men vi fick inget svar. Tåget stannade vid flera stationer och resanden kom in i vår kupé så
vi fick tränga ihop oss så gott det nu gick. Det blev så trångt i kupén att en stor del av restiden blev vi stående i tågkorridoren.
Klockan
sex på morgonen kom tågvärdinnan springande till oss med biljetter i handen. Helt plötsligt skulle vi ta bagaget med oss och följa med till en första klassens sovvagn, där var och en av oss fick
sin egen kupé. Klockan 10 på morgonen anlände tåget järnvägstationen Moskva. Där möttes vi av en man och en kvinna som på engelska hälsade oss välkomna och de hoppades att resan
varit angenäm. De förklarade att den tolk som skulle mött oss i Viborg hastigt insjuknat men vi skulle träffa en ny på förbundskontoret.
På förbundskontoret
träffade vi vår kvinnliga tolk Irina och det Ryska järnvägsmannaförbundets styrelse och dess ordförande. De hälsade oss varmt välkomna till Sovjetunionen samt redogjorde för programmet under
vår vistelse i landet. Var och en fick 50 rubel i fickpengar så vi kunde köpa souvenirer med mera. Vi bodde i fackföreningarnas Hotell i centrala Moskva, På kvällen
bjöds vi på en storslagen välkomstmiddag. Det var mer eller mindre sed att man skulle skåla för freden och då skulle vodkaglaset tömmas i botten. Starksprit är en dryck som jag inte gillar.
Men av artighet drack jag ett glas vodka och mådde faktiskt bra dagen efter när det var dags för guidning av Moskva.
Vid kremlmuren där den eviga
lågan brinner finns den okända soldatens grav där vi lade ner blombuketter och från den okända soldatens grav gick vi till Lenins mausole. Kön var en kilometer lång och i dubbla led. Mausolét är
uppförd i röd och svart granit och i centrum ligger Lenin balsamerad. Balsameringen är så skickligt gjord att han verkar sova. Han gav ett intryck av fridfullhet och var inte alls så kraftfull som på statyer och målningar
Vi besökte det stora varuhuset GUM och köpte souvenirer. När man skulle handla var det väldigt byråkratiskt. Köpet gick i tre etapper. När man bestämt
sig för vilken vara man vill köpa skrev expediten ut ett kvitto vad varan kostade. Sedan tog man kvittot med sig och gick till kassan och betalade. Åter igen till samma expedit som skrev ut kvittot och först
då fick man ta med sig varan.
Vi besökte en lokverkstad där vi träffade de fackliga ledarna. Deras uppgift var att se till att de beslut som fattas på central
nivå genomfördes lokalt. Löneförhandlingar skedde centralt. Lika lön gällde för kvinnor och män som utförde samma arbetsuppgifter. Fackets uppgift var också att medverka vid tjänstetillsättningar
av arbetsledare med mera. Servicen och reparationerna av lok och vagnar var i stort sett samma som i Sverige men arbetsmiljön var otillfredsställande. Vi kunde se att det fanns asbest kvar i loken och
verkstaden. Reparatörerna hade högre lön än lokförarna eftersom det krävdes längre utbildning för att kunna reparera loken än att köra dessa. Pensionsåldern för kvinnor
var 50 år och för män 55 år. De som ville arbeta vidare efter pensioneringen fick vara kvar i sitt arbete men flertalet slutade vid uppnådd ålder och tog bland annat hand om barnbarnen.
Efter vistelsen i Moskva gick vår resa till Georgien. Det var första gången i mitt liv som jag skulle flyga och inte blev jag lugnare av att flygvärdinnan delade ut spypåsar till oss. Men flygresan
gick i bra väder och vi flög över Kaukausbergen och landade i Tiblisi som är huvudstad i Georgien.
Staden är en grön stad med palmer som kantar stadens
gator. Vi provåkte deras otrolig vackra tunnelbana som öppnades 1966. Kristallkronor i taken och inget klotter på perrongerna. I Tiblisi var välkomstmiddagen rikligt tilltagen med mycket grönsaker och i stället
för vodka blev det georgiskt vin. Kvällen var mycket lyckad. Vi hade en värd som kunde sjunga och spela gitarr. När vinet gjort sitt hade vi alla lärt oss många georgiska sånger och även skål på
georgiska.
Dagen efter ankomsten gick vi stadsvandring i huvudstaden Tiblisi. Vi besökte prästseminariet där Stalin studerat till präst. En anslagstavla
på husväggen omtalade att Stalin suspenderats på grund av sina revolutionära ideer. Vi åkte en smalspårig järnväg som ungdomar underhöll och skötte helt själva.
Dagen avslutades med en sång och dansuppvisning av komosolungdomar.
Nästa dag reste vi till staden Gori som är Stalins födelsestad. Vi besökte
och fotograferade hans barndomshem. Huset är litet cirka 40 kvadratmeter och delades mellan Stalins fars familj och en godsägare. För att skydda huset mot väder och vind har man gjort en överbyggnad. I staden
Gori finns även stalinmuseet med utställningar om hans leverne och liv. Stalin blev arresterad flera gånger och dömdes bland annat till arbetsläger i Sibirien. Därifrån rymde han och fick så småningom
kontakt med Lenin.
Dagen i Gori avslutades med en festlig avskedsmiddag där alla av Georgiens tänkbara läckerheter och drycker var uppdukade. Värden påstod
att det var de Georgiska grönsakerna som var anledning till den långa levnadsåldern för män varav Tiblisi hade flera 125 åringar. Vi avslutade kvällen med att framföra vårt stora tack för vistelsen
och den stora gästfriheten som mött oss bland järnvägs-männen i Georgien.
Följande dag flög vi till Leningrad. Värdarna
mötte oss redan på flygplattan med bil och körde oss förbi tull- och passkontrollen direkt till hotell Astoria. Vi kände oss generade av det pampiga mottagandet. Vi var ju inte politiker utan lokala fackliga företrädare.
I Hotell Astoria finns ett inramat inbjudningskort som visar att Hitler inbjuder till segerfest sedan staden erövrats. Men Leningrad lyckades tyskarna aldrig inta.
Guidningen
i Leningrad började i Smolny där Lenin utropade Sovjeternas övertagande av Tsardömet. Vi besökte kryssaren Aurora där de första skotten avlossades. Skotten var en signal för att inleda
stormningen av vinterpalatset. Vi besökte Tsarens sommarpalats Peterhof tre mil utanför staden. Palatset hade varit intaget av tyskarna under andra världskriget och tyskarna hade vandaliserat palatset genom att
använda detta som häststall. Nu var palatset helrenoverat och det hade kostat mycket arbete och många miljoner rubler.
I Eremitaget såg vi mängder av
konstskatter. Guiden berättade att före tyskarna och finnarna omringat Leningrad fördes konstverken i säkerhet med godståg långt österut bortom Uralbergen.
Den 22 september 1941 beslöt Hitler att Leningrad inte skulle intas utan i stället belägras. Stadens motståndskraft skulle brytas ned genom att befolkningen frös och svalt. Under blockaden skulle staden bombarderas med
artillerield och jämnas med marken. Vi såg dokumentärfilmer tagna från tyska soldater som visade de ohyggliga grymheter som befolkningen utsattes för av SS.
Vid en kolgruva i Donetsbäckenet kastades levande kol-gruvarbetare ner i gruvschakten. När vi frågade om det var någon skillnad på grymheterna mellan de angripande ländernas soldater fick vi till svar att
alla SS-soldater var lika grymma mot befolkningen oavsett deras nationalitet. 640-tusen personer dog av svält och undernäring i Leningrad. 400-tusen saknades och många av dem mötte döden i Ladogas iskalla vatten. En miljon
unga ryska soldater miste livet under striderna.
Vi såg många minnesmärken från kriget. En stor minnesbåge var rest vid sjön Ladoga
. Den bar inskriften LIVETS VÄG. Minnesbågen påminde om de farliga nödtransporterna som skedde år 1942 över Ladogas. Många fordon sjönk genom isen men de fordon som kom fram räddade en del människor
från att svälta ihjäl. På den stora gravplatsen i Leningrad ligger soldaterna till höger i massgravar och civila till vänster. Den eviga lågan brinner vid gravarna och där finns ett stort monument som föreställer
moder Ryssland med ett dött barn i sina armar. Inskriften lyder MÅTTE INGEN GLÖMMA – MÅTTE INGET BLI GLÖMT.
Vi besökte en lokverkstad utanför Leningrad som reparerade och tillverkade godsvagnar samt en fabrik som tillverkade hushållsartiklar. På fabriken träffade vi de fackliga representanterna och de var väl insatta
i våra svenska förhållanden. De ställde många allmänna och politiska frågor till oss. Vad symboliserar Sveriges flagga? Hur fungerar medbestämmandelagen? På vilket sätt skall löntagar-fonderna
genomföras i Sverige? Och många fler andra frågor.
På avskedsmiddagen i
det historiska hotellet Astoria framförde vi delegationens tack för att vi varit inbjudna av ryska järnvägsmännens organisation och för den stora gästfriheten som visats oss under vårt besök.
I tacktalet framgick också den sympati som vi kände för det ryska folket som hade haft så oändligt stora motgångar i början av kriget och även deras lidande under Stalintiden. Hur
skulle världen sett ut om inte det ryska folket besegrat Hitlers arméer.
Delegationsresan i Sovjetunionen 1978 minns jag med stor tacksamhet.
K-G Willberg