Delegationsresan till Sovjetunionen 1978.

Delegationsresan  till Sovjetunionen 1978.

Under många år hade Svenska järnvägsmän ett fackligt utbyte med de sovjetiska kollegerna. Utbytet mellan länderna var vartannat år.  År 1967 hade delegationsutbytet avstannat  i och med den  så kallade Prag-våren.  Men  år 1977 inkom från  de ryska järnvägsmännen en ny inbjudan till Stats-anställdas Förbund.  En facklig delegation bestående av sex personer var välkommen till Sovjetunionen.  Järnvägsavdelningarna 1074, 1170 och 1252  i Göteborg behandlade inbjudan och beslöt att kontakterna skulle upptas.    

Avdelning 1074 beslöt att jag  skulle  representera  avdelningen  och vara  reseledare  samt sköta korrespondensen   med den sovjetiska fackföreningen.  Ingen lätt uppgift eftersom min kunskap i ryska språket var obefintligt  och min  engelska inget att skryta med.

Ordförande Allan  Johansson som var min” mentor” och förebild visste alltid  råd.  Han uppmanade mig att kontakta  Ryska konsulatet  i Göteborg för att få den hjälp jag behövde. Jag ringde upp konsulatet och blev genast  inbjuden. En konsul som talade perfekt svenska och dessutom hade en stor portion  humor tilldelades mig för den hjälp  som  behövdes. Det blev många besök till konsulatet på grund av den ryska byråkratin. Vid varje kontakt med  konsulatet  kunde jag ana att SÄPO höll koll på besöken.  Vid den här tiden varade det så kallade  ”kalla kriget”  mellan stormakterna. 

När förberedelserna inför resan var avklarade informerade jag deltagarna om resans genomförande. Vår resa gick med tåg från Göteborg till Stockholm.  Vidare med båt till Helsingfors och därifrån med tåg till Moskva. Tågresan till Stockholm gick snabbt och efter en trevlig båtresa över Östersjön anlände vi  Helsingfors  klockan 10 på morgonen.

 Vi promenerade till järnvägsstationen  för att kolla tågets avgångstid samt frågade efter våra biljetter  som skulle finnas i informationen.  Men i Helsingfors  visste de ingenting om vår resa till Moskva och på järnvägsstation  fanns inga tågbiljetter att avhämta.  Vi beslöt trots avsaknaden av tågbiljetter att äntra  tåget  till Moskva som avgick  klockan 17. Under väntetiden  bekantade vi oss  med staden Helsingfors.

Vi vandrade  till Stenkyrkan vid Tempelplatsen för att vara lite kristna innan besöket hos ”ateisterna”    Vi besökte även det stora varuhuset Stockmann där var och en strövade  omkring efter sitt behag. Helt plötsligt hördes i högtalaren  -  delegationsledaren för den ryska järnvägsmannadelegationen    K-G Willberg skall genast gå till informationen  -   Jag gick genast dit och där stod mina reskamrater  och flinade.  De tycktes ha väldigt roligt åt sitt påhitt att via högtalare få nämna att en Svensk  delegation  var på väg till Sovjetunionen.

 Klockan 17 äntrade vi tåget i Helsingfors för resan till Moskva.  För första gången skulle vi besöka detta stora land och det kändes extra spännande efter som  vi saknade tågbiljetter. På tåget tjänstgjorde en tågvärdinna som skötte om servicen ombord.  Hon var vänlig och bjöd på te och kakor. Vi frågade efter våra biljetter men de fanns inte heller med på tåget. Vi tog det lugnt och var övertygade om att biljetterna kunde avhämtas  på Viborgs järnvägsstation.

När vi passerat  gränsstationen  Vainikkala  stannade tåget plötslig.  Nu var vi inne på sovjetisk  territorium. Grönklädda gränsbevakare  kom upp på tåget.  Vi fick fylla i blanketter, visa våra pass och de kontrollerade vårt bagage.   En av gränsbevakarna en kvinna som talade lite engelska men mest  ryska höll ett särskilt öga på mig. Hon hötte med handen varje gång hon tilltalade mig  och hämtade  ett befäl troligen chefen som kom till mig och talade tyska.  Jag gissade att han ville se vår inbjudan som jag gav honom. När han läst igenom inbjudan gjorde han honnör och hälsade oss välkomna till Sovjetunionen. Därefter lämnade gränsbevakarna  tåget  vilket kändes skönt.  Vår första kontakt med Sovjetunionen var avklarad.

Nästa station var Viborg och nu var vi övertygade om att den ryska tolken skulle möta oss. Men vi såg inte till någon tolk vid plattformen. Jag och en kollega gick in på järnvägsstationen och spanade.  Vi talade med hög röst för att väcka uppmärksamhet men ingen tolk syntes till. Vi och tåget fortsatte vi vidare mot Moskva .

Vid åttatiden på kvällen kom tågvärdinnan och bäddade i tågkupéerna.   Än en gång frågade vi  efter våra biljetter men vi fick inget svar.  Tåget stannade vid flera stationer och resanden kom in i vår kupé  så vi fick tränga ihop oss så gott det nu gick.  Det blev så trångt i kupén att en stor del av restiden  blev vi stående i tågkorridoren.

Klockan sex på morgonen kom tågvärdinnan springande till oss med biljetter i handen.  Helt plötsligt skulle  vi ta  bagaget med oss och följa med till en första klassens sovvagn, där  var och en av oss fick  sin egen kupé. Klockan 10 på morgonen anlände  tåget  järnvägstationen Moskva. Där möttes vi av en man och en kvinna som på engelska hälsade oss välkomna och de hoppades att resan varit angenäm.  De förklarade att den tolk som skulle mött oss i Viborg hastigt insjuknat men vi skulle träffa en ny på förbundskontoret.

På förbundskontoret  träffade  vi vår kvinnliga tolk  Irina och det Ryska  järnvägsmannaförbundets styrelse och dess ordförande.  De hälsade oss varmt välkomna till Sovjetunionen samt redogjorde för programmet  under  vår vistelse i landet.   Var och en fick 50 rubel  i fickpengar så vi  kunde köpa souvenirer med mera.  Vi   bodde i  fackföreningarnas Hotell i centrala Moskva,   På kvällen bjöds vi på en storslagen välkomstmiddag.  Det var mer eller mindre sed att man skulle skåla för freden och då skulle vodkaglaset tömmas i botten.  Starksprit  är en dryck som jag  inte  gillar. Men av artighet drack jag  ett glas vodka och  mådde faktiskt  bra  dagen efter  när det var dags för guidning av Moskva.

Vid kremlmuren där den eviga lågan brinner finns den okända soldatens grav där vi lade ner blombuketter och från den okända soldatens grav gick vi  till Lenins mausole.  Kön var en kilometer lång och i dubbla led.  Mausolét  är uppförd i röd och svart granit och i centrum ligger Lenin balsamerad. Balsameringen är så skickligt gjord att han verkar sova. Han gav ett intryck av fridfullhet och var inte alls så kraftfull  som på statyer och målningar

Vi besökte det stora varuhuset GUM och köpte souvenirer.  När man skulle handla var det väldigt byråkratiskt.  Köpet gick i tre etapper.  När man bestämt sig för vilken vara man vill köpa skrev expediten ut ett kvitto  vad varan kostade.  Sedan tog man  kvittot med sig och gick till kassan och betalade.  Åter igen  till  samma expedit som skrev ut kvittot och först då fick  man ta med sig varan.

Vi  besökte en lokverkstad där vi träffade de fackliga ledarna. Deras uppgift var att se till att de beslut som fattas på central nivå genomfördes lokalt.  Löneförhandlingar skedde centralt.  Lika lön gällde för kvinnor och män som utförde samma arbetsuppgifter.  Fackets uppgift var också att medverka vid tjänstetillsättningar av arbetsledare med mera.   Servicen och reparationerna  av lok och  vagnar var i stort sett samma  som i Sverige men arbetsmiljön var  otillfredsställande.   Vi kunde se att det fanns asbest kvar i loken och verkstaden. Reparatörerna hade högre lön än lokförarna eftersom det krävdes längre utbildning  för att kunna reparera loken  än att köra dessa.   Pensionsåldern  för kvinnor var 50 år och för män 55 år.  De som ville arbeta vidare  efter pensioneringen fick vara kvar i sitt arbete men flertalet slutade vid uppnådd ålder och tog bland annat hand om barnbarnen.

Efter vistelsen i Moskva gick vår resa till Georgien.   Det var första gången i mitt liv som jag skulle flyga och inte blev jag lugnare av att flygvärdinnan delade ut spypåsar till oss. Men flygresan gick i bra väder och vi flög över  Kaukausbergen  och landade i Tiblisi som är huvudstad i Georgien.

Staden är en grön stad med palmer som kantar stadens gator. Vi provåkte deras otrolig vackra tunnelbana som öppnades 1966. Kristallkronor i taken och inget klotter på perrongerna. I Tiblisi  var välkomstmiddagen  rikligt tilltagen med mycket grönsaker  och  i stället för vodka blev det georgiskt vin. Kvällen var mycket lyckad.  Vi hade en värd som kunde sjunga och spela gitarr. När vinet gjort sitt hade vi alla lärt oss många georgiska sånger  och även skål på georgiska.

Dagen efter ankomsten gick vi stadsvandring i huvudstaden Tiblisi.   Vi  besökte  prästseminariet där Stalin studerat till präst.  En anslagstavla på husväggen omtalade att  Stalin  suspenderats på grund av sina revolutionära  ideer.   Vi  åkte en smalspårig järnväg som ungdomar  underhöll och skötte helt själva.  Dagen avslutades med en sång  och dansuppvisning av komosolungdomar.

Nästa dag reste  vi till  staden Gori som är Stalins födelsestad. Vi besökte och fotograferade hans barndomshem.  Huset är litet cirka 40 kvadratmeter och delades mellan Stalins fars familj  och en godsägare. För att skydda huset mot väder och vind  har man gjort en överbyggnad.  I staden Gori finns även stalinmuseet med utställningar om hans leverne och liv. Stalin blev arresterad flera gånger och dömdes bland annat till arbetsläger i  Sibirien. Därifrån rymde han och fick så småningom kontakt med Lenin.

Dagen i Gori avslutades med en festlig avskedsmiddag  där alla av Georgiens tänkbara läckerheter och drycker  var uppdukade.  Värden påstod att det var de Georgiska grönsakerna som var anledning till den långa levnadsåldern för män varav Tiblisi hade flera 125 åringar. Vi avslutade  kvällen  med att framföra vårt stora tack för vistelsen  och den stora gästfriheten  som mött oss bland   järnvägs-männen  i Georgien.

Följande dag flög vi till Leningrad.  Värdarna mötte oss redan på flygplattan med  bil  och körde oss förbi tull- och passkontrollen direkt till hotell Astoria. Vi kände oss generade av det pampiga mottagandet. Vi var ju inte politiker utan lokala fackliga företrädare.  I  Hotell  Astoria finns ett inramat inbjudningskort  som visar att Hitler inbjuder till segerfest sedan staden erövrats. Men Leningrad lyckades tyskarna aldrig inta.

Guidningen i  Leningrad   började i Smolny där Lenin utropade Sovjeternas övertagande av Tsardömet. Vi besökte kryssaren Aurora där de första skotten avlossades.  Skotten  var en  signal för att inleda stormningen av vinterpalatset. Vi  besökte Tsarens sommarpalats  Peterhof  tre mil utanför staden. Palatset hade varit intaget av tyskarna under andra världskriget och tyskarna hade vandaliserat  palatset  genom att använda detta som häststall.  Nu var palatset  helrenoverat och det hade kostat mycket arbete och många miljoner rubler. 

I Eremitaget såg vi mängder av konstskatter. Guiden berättade att före tyskarna och finnarna omringat Leningrad fördes  konstverken  i säkerhet med  godståg  långt österut bortom Uralbergen.

Den 22 september 1941 beslöt Hitler att Leningrad inte skulle intas utan i stället belägras. Stadens motståndskraft skulle brytas ned genom att befolkningen frös och svalt.  Under blockaden skulle staden bombarderas  med artillerield och jämnas med marken.  Vi såg dokumentärfilmer tagna från tyska soldater som visade de ohyggliga grymheter  som  befolkningen  utsattes för av SS.           Vid en kolgruva i Donetsbäckenet  kastades  levande kol-gruvarbetare ner i gruvschakten. När vi frågade om det var någon skillnad på grymheterna mellan de angripande ländernas soldater fick vi till svar att alla SS-soldater var lika grymma mot befolkningen oavsett deras nationalitet.   640-tusen personer dog av svält och undernäring i Leningrad. 400-tusen saknades och många av dem mötte döden i Ladogas iskalla vatten. En miljon unga ryska soldater miste livet under striderna.     

Vi såg många minnesmärken  från kriget. En stor minnesbåge var rest vid sjön Ladoga . Den bar inskriften LIVETS VÄG. Minnesbågen påminde om de farliga nödtransporterna som skedde år 1942 över Ladogas.  Många fordon sjönk genom isen men de fordon som kom fram räddade en del människor från att svälta ihjäl.  På den stora gravplatsen i Leningrad ligger soldaterna till höger i massgravar och civila till vänster. Den eviga lågan brinner vid gravarna och där finns ett stort monument som föreställer moder Ryssland med ett dött barn i sina armar.             Inskriften lyder  MÅTTE  INGEN GLÖMMA – MÅTTE  INGET BLI GLÖMT.

Vi besökte en lokverkstad utanför Leningrad som reparerade och tillverkade godsvagnar samt en fabrik som tillverkade hushållsartiklar. På fabriken träffade vi de fackliga representanterna och de var väl  insatta i  våra svenska förhållanden. De ställde många allmänna och politiska frågor till oss.  Vad symboliserar Sveriges flagga? Hur fungerar medbestämmandelagen? På vilket sätt skall löntagar-fonderna  genomföras  i Sverige?    Och många fler andra  frågor.         

På  avskedsmiddagen i  det historiska hotellet Astoria  framförde vi   delegationens tack för att vi varit inbjudna av  ryska järnvägsmännens organisation och för den stora gästfriheten som visats oss under vårt besök. I  tacktalet  framgick  också  den sympati som vi kände för det  ryska folket som hade haft så oändligt stora motgångar i början av  kriget och även deras lidande under Stalintiden. Hur skulle världen sett ut om inte det ryska folket  besegrat  Hitlers arméer.

 Delegationsresan i Sovjetunionen 1978  minns  jag med stor tacksamhet.

K-G Willberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

21.07 | 09:56

Kommer snart igång då skall jag anlita Ulf för hjälp med min dator

...
28.05 | 13:25

Resan till Kinnekulle var så fantastisk!!!

...
21.05 | 22:01

Bra intormation man kan ta del av och inte behöver fråga så mycket när man är ny medlem

...
27.03 | 17:39


Hemsidan är mycket informativ.
Glad Påsk till er alla

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS