Standardsida

TELEFONRÖSTEN

Kriminalroman av Ulf Herrströmer

Kapitel 1

Kriminalkommissarie Bill Hardwick såg fram emot sin semester mera än någonsin förut. Han hade arbetat oerhört hårt det senaste året, inte minst under den gångna våren, och längtade verkligen efter den inplanerade ledigheten med hela familjen i sommartorpet. Det var nu i slutet av juni och förmodligen den sista sommaren, som deras tre barn skulle kunna förmås att skiljas från sina kompisar så länge som en dryg månad. Speciellt gällde nog detta dottern Elisabeth, som nu hade blivit 17 år och på sistone hade blivit alltmera självständig. Sonen Karl var nyss fyllda 15 år och hade även han nu blivit mera vuxen. Yngsta barnet, dottern Maria, hade nyss fyllt 11 och var fortfarande ett barn. Bills hustru Birgitta var sjuksköterska och arbetade på kirurgintaget vid lasasarettet i Rutstad. Birgitta, som var enda barnet, hade förlorat sina föräldrar i en flygolycka i Canada när hon var 11 år och hade tillbringat resten av sin uppväxt i Byxelkrok på norra Öland hos sin faster Agnes och hennes dotter Pia. Faster Agnes, som arbetat som lärarinna, var nu sjuttio år. Hon och dottern hade blivit övergivna av Pias pappa bara något år innan Birgitta förlorat sina föräldrar i flygolyckan.


Familjen skulle resa till sitt sommartorp kommande helg och Bill Hardwick hade bara två dagar på sig att göra klart på jobbet efter det senaste, ganska svåra fallet han hade löst, ett brutalt rånmordmord i det lilla villasamhället Lervik nästan tre mil söder om Rutstad. Hardwick hade sin tjänst i Rutstad och familjen hade nu bott där sedan snart tjugo år. Ägaren till den största kiosken i Lervik hade hittats död i sin kiosk, huggen i bakhuvudet mest sannolikt med en yxa, och en blodig yxa hittades mycket riktigt snart i ett dike några hundra meter utanför samhället. Man fann inga fingeravtryck eller DNA-spår från förövaren på yxan, endast kioskägarens levrade blod. Gärningsmannen, som visade sig vara en 18-årig yngling från trakten, avslöjades när polisen, efter tips från allmänheten, fann stulna, märkta, varor från kiosken i hans bostad och han föll snart till föga under Hardwicks förhör. Föräldrarna, en sågverksarbetare och hans hustru, var naturligtvis helt förkrossade av sonens illdåd. Sonen skulle snart komma att dömas till lagens strängaste straff. Pojken var deras enda barn och hade haft egen bostad bara sedan något år.


Under hösten hade Rutstadspolisen vidare haft ett svårlöst, långdraget bedrägeriärende, där man tvingats ta hjälp från Ekobrottsmyndigheten i Stockholm och i vintras hade man haft några rån, men som väl var utan dödsfall, därtill flera grova stölder samt en smitningsolycka där den påkörda, en kvinna i fyrtioårsåldern på tillfälligt besök i Rutstad, hade avlidit under transport till närmaste Centrallasarett. Allt detta var nu uppklarat och gärningsmännen redan eller sannolikt snart dömda.


Hardwick, som i vintras fyllt 50 år, kände sig hursomhelst lite sliten efter sitt senaste arbetsår och såg mera än vanligt fram mot semestern, som skulle bli hans sista under detta millennium. Han befann sig i sin bil, en Volvo 240, på väg hem från sitt arbete en onsdag eftermiddag när vakthavande befäl vid hans polisstation plötsligt ringde på hans mobil. De flesta på stationen befann sig redan långt borta på sina semestrar och hans chef, polismästare Per Rundgren, hade just bestämt att det föll på Hardwicks lott att ta hand om detta nya ärende, som just kommit in, ett bankrån med gisslantagning vid Föreningsbankens kontor i Lervik. Hardwick kände sig plötsligt mycket trött men vände bilen och körde med skrikande däck tillbaka till stationen. Han tackade den försyn, som fått honom att sätta i nya batterier i sin “saftblandare” bara någon vecka tidigare.


Polismästare Rundgren var högröd i ansiktet och stod vid sitt polerade ekskrivbord och delade ut order. Poliskontoret hade nyligen fått ett larm från banken i Lervik och kontrollringt varvid Rundgren genast hade fått tala med en av tre rånare, som kom med krav på fri lejd och att man annars hotade att döda gisslan. Rånaren hade vidare sagt att den i rånargruppen som befann sig utanför banken, hade upptäckt en man som låg bakom en stenmur i närheten med ett gevär riktat mot honom. Gisslan på bankkontoret var ett medelålders par och deras 7-åriga dotter samt ortens kyrkoherde och rånarna var tre till antalet, varav en vaktade vid en stor BMW utanför banken med osäkrat automatgevär. Man begärde alltså fri lejd för sin flyktbil, en stulen BMW av senare årsmodell, ut ur samhället och sedan sydöst ut mot Västervik och att polisen skulle se till att mannen utanför inte skulle skjuta mot dem. Om polisen försökte hindra deras flykt skulle gisslan avrättas. Man var beväpnade med var sitt maskingevär och den yngste av rånarna påstods dessutom ha en sprängladdning apterad under sin tröja. Rånarna bar svarta huvor men hade ändå skjutit sönder övervakningskameran. Det var alltså inte tal om någon stormning i detta läge men Rundgren ansåg att Hardwick, tillsammans med de två yngre poliskollegor, som ännu inte påbörjat sina semestrar, skulle närma sig brottsplatsen försiktigt för att om möjligt få något slags signalement och kanske en bit videofilm på rånarna.


Barrikaderad bakom en låg stenmur högst trettio meter från banklokalen befann sig redan polisassistent Andersson med draget jaktgevär, med vilket han ämnade försöka hålla rånarna i schack. Andersson visste då inte att han redan blivit observerad av rånaren som vaktade vid BMW:n. Andersson hade hört skott från banken och tagit ställning bakom en stenmur. Rolf Andersson, som var det yngste polisen i Hardwicks lag, hade redan haft två veckors semester och hade nu varit i färd med att jaga småvilt och hade av en ren tillfällighet passerat bankkontoret när rånet ägde rum. Han hade just inhandlat litet jaktproviant i ICA-butiken intill banken. Andersson hade på sin mobil ringt till vakthavande och berättat att skott hörts från banken och fått beskedet att man just hade fått larm från banken och redan kände till att där pågick ett rån med gisslantagning och dessutom erfarit att Andersson redan blivit observerad utav en av rånarna. Rundgren hade därför varnat Andersson för att ingripa och att göra något överilat. Andersson var en lugn och stabil 30-åring, nygift och ännu utan barn, konstaterade Rundgren och trodde inte att han skulle komma att göra något ogenomtänkt.
Rundgren vände sig till Hardwick och sa:

- Hardwick, tar du hand om detta tillsammans med Olsson och Svensson?

- Visst Rundgren, sa Hardwick och kände nu att tröttheten var som bortblåst.

Man beslutade att han tillsammans med två medhjälpare, polisassistent Olsson och aspirant Svensson, vilka ännu inte påbörjat sina semestrar, genast skulle ta sig till brottsplatsen, inte minst för att undsätta kollegan Andersson. Rundgren hade varskott Rikskriminalpolisen och man väntade en insatsstyrka därifrån närsomhelst. Dessutom hade Rundgren fått rådet att omgående villfara rånarnas begäran om fri lejd och hade alltså vidarebefordrat detta till polisman Andersson och avrått denne från att försöka hindra rånarna från att fly. Inget blod hade ännu flutit.


När Hardwicks team kom fram till rånplatsen hade rånarna just gett sig av med hela gisslan. Bankpersonalen var i chock och ett kristeam från Rutstad var på väg till platsen. Hardwick gick fram till kollegan Andersson som sa att han ville avbryta sin semester och hjälpa till med rånarjakten.

- Rundgren får avgöra detta, sa Hardwick och ringde sin chef som bad Hardwick tacka Andersson för erbjudandet och hans insats hittills men bestämde att den unge polisen skulle ägna sig åt småviltsjakt som han tänkt. Hardwick ringde så sin hustru, som redan kommit hem från lasarettet. Han förklarade situationen för henne och sa:

- Hej älskling, jag kommer att få jobba över ikväll!

- Jag fattar och förstår och du skall veta att jag älskar dig!

Birgitta hade redan hört talas om bankrånet på lokalradion och anat att Bill skulle bli sen igen denna kväll. Birgitta sa att hon älskade honom dels för att hon verkligen gjorde det, men även därför att sannolikheten för att maken skulle återvända hem efter ett kvällspass var klart lägre för en polishustru än för de flesta av hennes väninnor, vilka inte var polisfruar. Trots att Birgitta varit medveten om detta faktum hade hon inte tvekat att tacka ja när Bill friade den där sköna sommarkvällen vid Vätterns strand för mera än tjugo år sedan. Det var förvisso inte den första gången Bill hade ringt henne i slutet av arbetsdagen för att berätta han skulle bli sen på grund av ett brådskande tjänsteärende. Hon tog alltid dessa besked med jämnmod. Birgitta hade faktiskt själv en tid allvarligt funderat på att försöka bli polis innan hon slog in på sjuksköterskebanan, så hon hade troligen inte särskilt svårt för att sätta sig in i makens situation. Visst oroade hon sig ibland för Bill när han hade farliga uppdrag, men hon visste samtidigt att han var en skicklig polis.
Alla deras barn var på födelsedagskalas hos en skolkompis, hade Birgitta sagt, just innan de avslutade samtalet. Det var roligt att barnen hade så bra sammanhållning trots åldersskillnaden, tänkte Bill. Hustrun tog som vanligt besked, som handlade om hans tjänstgöring, med stort lugn, konstaterade han, och han kände att han var lyckligt lottad. Han hustru hade alltid haft stor förståelse för hans arbete. Förutom att vara en god hustru och mor kunde hon ofta ge prov på en mycket god slutledningsförmåga, som mera än en gång hjälpt honom i hans utredningsfall. Birgitta skulle säkert blivit en utmärkt bra polis, tänkte Bill. Dessutom älskade han henne minst lika mycket, som när de hade träffats för första gången. Dessa tankar for genom Bills huvud när han förberedde sig för att fullfölja jakten på de tre rånarna.


Hardwick och hans team tog upp förföljandet av flyktbilen på behörigt avstånd med hänsyn till gisslans säkerhet. En av rånarna, som nu från flyktbilen åter talade med Rundgren, hade enligt honom en lätt skånsk dialekt. Rundgren informerade Hardwick om detta och om att rånarnas krav stod fast. Plötsligt hade mobilförbindelsen blivit knastrig och brutits kort därefter. Batteriet var troligen slut eller så hade täckningen försämrats. Junikvällen var på väg mot natt när Hardwicks team passerade genom Åtvidaberg, då man från en polishelikopter fick radiobesked att rånarbilen plötsligt stannat vid en OK-mack några kilometer sydost om staden. Man fick vidare beskedet att Rikskriminalpolisens insatsstyrka planerade att genskjuta och storma bilen några mil längre fram, just före Överum, där man mycket snart skulle komma att upprätta en vägspärr. Hardwicks team skulle ansluta och understödja norrifrån. Kykoherdens hustru hade, efter övertalning, gått med på detta försök att gripa rånarna, som hittills kommit undan med sitt byte på nära fyra miljoner kronor. Man hade även upprättat en vägspärr kort in på avtagsvägen mot den lilla orten Falerum och därifrån skulle Hardwick få radiobesked om rånarna kom dit istället. Huvudtipset var dock att rånarbilen skulle fortsätta mot Överum och sedan Västervik, avrundade ledningsgruppen vid Rikskriminalen sitt resonemang.


Hardwick hade varit med om ett rån med en gisslansituation några år tidigare där just han hade skött telefonförhandlingarna med en av rånarna och detta hade slutat lyckligt och gisslan, ett ungt Stockholmspar, släpptes oskadda men rånarna, tre unga män, lyckades fly med många tusen kronor i kontanter och hade ännu inte kunnat gripas för brottet. Man hade inte fått något signalement på någon av rånarna som alla bar huvor med ögonmasker. Det rånet hade inträffat på en stor Shellmack nära Rutstad och Hardwick kunde inte låta bli att undra om det kanske var samma tre män som nu slagit till igen. Den gången var beväpningen pistoler men man hade kanske bytt upp sig till maskingevär, tänkte Hardwick.
Han fick tanken att, om rånarna på nytt tog telefonkontakt med Rundgren, han själv istället skulle överta samtalet för att höra om han kände igen rösten från det tidigare rånet. Han kontaktade Rundgren över polisradion och sa till sin chef:

- Jo, om samme rånare ringer dig igen, Rundgren, föreslår jag att du kopplar över honom till mig så jag får höra hans röst och att jag sedan sköter de fortsatta förhandlingarna. Jag har en vag känsla av att det kanske handlar om samma tre rånare som vid Shellmacken häromåret. Vad tycker du, Rundgren?

Hardwick fick ögonblickligen godkännade för detta förslag av sin chef.
Någon mil innan Hardwicks team skulle komma fram till Överum ringde så Rundgren. Han hade på nytt en av rånarna på tråden och kopplade över samtalet till polisradion i Hardwicks bil. Rånarrösten, som tydligt utbredde sig i kupén, kändes vagt bekant för Hardwick. Rånaren fortsatte:

- Gisslan befinner sig väl och det kommer att förbli på det sättet om vi alla får fortsatt fri lejd till Västervik och sedan kan lämna landet med vårat privatflygplan utan att någon stör oss. Vi kommer självklart att släppa gisslan fri just innan planet lyfter. Om polisen hindrar oss kommer gisslan att dödas.
Hardwick svarade:

- Jag hör vad du säger. Jag är polis i Rustadsområdet och har övertagit samtalet från min kollega eftersom jag har bättre telefontäckning just nu. Jag ger dig nu beskedet att polisen går med på era krav och ni kan utan inblandning från polisen köra till Västervik och därefter fortsätta vidare med flyg. Förutsättningen är dock att gisslan inte kommer till skada. Om gisslan skadas kommer vi genast att vidta nödvändiga åtgärder för att stoppa er.
Kort därefter bröts telefonförbindelsen.


En knapp halvmil före Överum kom Hardwicks team fram till vägspärren. Fler polisbilar med kollegor från angränsande distrikt hade kallats in och nu kommit fram till spärren. Rånarbilen var som bortblåst och hade inte heller kommit till vägspärren åt Falerumshållet. Helikoptergruppen hade på grund av mörker förlorat bilen ur sikte straxt söder om OK-macken, där rånarna troligen hade tankat. Visserligen fanns det flera mindre avtagsvägar längs 35:an mellan Åtvidaberg och Överum, men framkomligheten där var mestadels mycket dålig, inte minst efter vinterns tjälskador, som Vägverket ännu inte hade hunnit reparera. Man skyllde som oftast på bristfälliga anslag, vilket delvis tydligen var ett faktum. Man bestämde ändå att alla polisbilarna skulle köra in på så många avtagsvägar som möjligt i det aktuella området. Hardwick körde med sin bil in på en liten skumpig väg mot sydost och i mörkret såg man i helljuset efter ett par kilometer plötsligt fyra personer komma gående längs vägrenen - kyrkoherden och det medelålders paret med dotter. Alla var uppskakade och kunde berätta att de tre rånarna, drygt en kvart tidigare, hade lämnat dem vid flyktbilen och fortsatt vägen åt sydost på var sin terrängmotorcykel. Inga MC-ljud kunde höras nu. Rånarna hade hela tiden burit sina huvor, så inga signalement kunde lämnas av gisslan, frånsett att man kunde berätta att två talade engelska och en svenska med svag dialekt, troligen skånska. Gisslan fick sätta sig i polisbilen och när man hade kört en dryg kilometer in på vägen såg man den stulna BMW:n stå inkörd i skogskanten. Gisslan hade under färden fortsatt att berätta om sina hemska upplevelser. Alla klev ur polisbilen och Hardwick tjuvkopplade den exklusiva BMW:n, som föreföll vara helt intakt, vände bilen, klev ur och talade till gisslan med den lugnaste stämma han förmådde:

-Var vänliga och kliv nu in i BMW:n så kör polis Svensson er tillbaka till Lervik. Där kommer ni som så önskar att kunna dela med er av era upplevelser till ett duktigt kristeam.

Hardwicks yngste medhjälpare, den praktiserande polisaspiranten Åke Svensson körde så iväg med den frisläppta gisslan. Själv fortsatte Hardwick med sin nu ende kvarvarande medhjälpare, polisassistent Ebba Olsson, med polisbilen in på den sydostliga smala vägen på fortsatt jakt efter rånarna. Man var hela tiden i radiokontakt med Rundgren och befälet vid Rikskriminalen. Efter några kilometer blev vägen bara en smal kostig kantad av mörk, hög granskog. Hardwick stannade bilen. När de klev ur såg de flera färska spår av motorcykeldäck som fortsatte på den leriga stigen bortåt långt in i beckmörkret. Inga motorcykelljud hördes.

- Ja, nu kommer vi inte längre vare sig med bilen eller med förföljandet ikväll, sa Hardwick.

- Jag håller med fullständigt, sa assistent Olsson.

Hardwick vände bilen och körde åter till Rutstad. Två dagar senare kunde familjen Hardwick äntligen bege sig till sitt sommartorp vid Östersjökusten. Hardwick hade då hunnit rensa sitt skrivbord från sådant som inte kunde vänta till efter semestern. Rikskriminalen hade tagit över rånfallet och eftersökning av rånarna fortsatte en tid men var resultatlös. Hardwick kunde fortfarande, någonstans i sitt inre, höra den mycket speciella rånarrösten med, som Rundgren ansåg, lätt skånsk anstrykning och blev alltmera övertygad om att det var samma röst han förhandlat med vid rånet i hemtrakterna för några år sedan.Var det kanske ändå inte samme skåning han hört över polisradion nyss, frågade sig Hardwick, eller var han verkligen skåning när allt kom omkring? Hardwick kände sig osäker. Hade Sverige andra landsändar med liknande dialekter, undrade han. Birgittas faster, Agnes på norra Öland, hade en dialekt som vagt påminde om skånska, tyckte Bill, och när Birgitta ibland pratade länge med henne i telefon kunde även Birgitta börja få litet av den dialekten. Det var väl kanske hans absoluta gehör som gjorde det lätt för honom att skilja inte bara på toner utan även på dialekter. Han visste inte. Han kunde till exempel omedelbart känna igen många olika dialekter från Irland, när han flera gånger i tjänsten i början av sin polisbana i Dublin träffat personer från olika delar av sitt födelseland. Möjligen bröt han själv fortfarande något på sin Dublindialekt, men de många åren här i landet hade, enligt flera av kollegorna och vännerna i Sverige, givit honom en svensk dialekt som kom en att tänka på Norrköping. Under sina förhör hade han även, efterhand som hans svenska blivit allt bättre, kunnat uppfatta alltmera av undertexter och nyanser i de förhördas berättelser och hade nått allt bättre och snabbare resultat i sina utredningar.


Sommarvädret var strålande men tack och lov var ännu ingen algblomning i sikte. Familjen, utom Bill, latade sig hejdlöst vid stranden de närmaste dagarna. Den fina hängmatta Bill fått i 50-årspresent hade han hängt upp mellan ett par kraftiga björkar på tomten och där latade han sig själv i skuggan och läste och lyssnade på sommarljud, när den övriga familjen fortsatte att sola och bada. Själv brukade han ta tidiga morgondopp och sena kvällsdopp och Birgitta brukade oftast hänga med. Bill hade aldrig tålt solen, ett arv från hans irländska föräldrar som båda var rödhåriga och ljushyllta som så många irländare. Hur var det med föräldrarna i Dublin förresten, frågade sig Bill. Man ringde varandra ibland men hade nu inte gjort så på länge och det var nu minst fem år sedan han och hans familj hälsat på i Dublin senaste gången. Båda föräldrarna mådde då riktigt bra men hans far, Gordon, hade verkat ha det lite långtråkigt sedan han lämnat sitt jobb som superintendent vid poliskåren i Dublin. Bill visste att pappan trivts mycket bra med sitt arbete men han hade de sista åren i tjänst börjat se fram mot pensioneringen på grund av den tilltagande mängden bombdåd av IRA, där han hade förlorat en nära medarbetare och mycket god vän. Vad Bill visste hade hans pappa aldrig intresserat sig för någon hobby, arbetet hade tagit upp för mycket av hans tid. Själv hade Bill alltid haft sitt musikintresse. Han hade spelat piano i skolorkestern i flera terminer och i Rutstad var han pianist i en liten amatörorkester som brukade träffas och öva på onsdagskvällar. Ibland fick han förhinder till följd av arbetet men kände att han fortfarande ändå åtnjöt stort förtroende från övriga orkestermedlemmar, kanske delvis för sitt absoluta gehör. Bill visste inte varifrån han fått sin musikalitet. Ingen av hans föräldrar och inga andra nära släktingar var särskilt musikaliska av sig. Dock, en bror till hans farfar som bott i Skottland, sades ha varit en mästare på säckpipa hemma i sin by i norra Skottland. Även Bills och Birgittas dotter Elisabeth var musikalisk och hade nyligen önskat sig en gitarr i födelsedagspresent eller julklapp. Elisabeth var också den i familjen som hade sångröst och hade sjungit vid avslutningar i skolan flera gånger. Av sin familj hade Bill fått höra att han själv inte ens sjöng lika bra som Egon Kjerrman som i många år hade varit en populär allsångsledare i Sverige, hade man berättat för honom. Han hade aldrig själv hört den där Kjerrman sjunga så han visste inte riktig vad familjens dom betydde för hans sångförmåga. Men han hade på känn att det nog inte var något bra.
Bills mamma Ruth hade alltid varit mera social än fadern och hade, vad Bill kunde förstå, fortfarande en stor vänkrets och flera av väninnorna var förmodligen kvar från hennes tid som mellanstadielärare före pensioneringen. Hardwick bestämde sig för att ringa till föräldrarna på kvällen samma dag för att hälsa och höra hur det stod till med dem. Hans syster Vera, som han inte hade träffat på snart tio år, bodde sedan länge i Ottawa i Canada gift med en fastighetsmäklare. Man hade inga barn.


Bill hade träffat sin Birgitta i Dublin för nu mera än tjugo år sedan, då hon hade deltagit i en sjukvårdskonferens i staden. Han vikarierade då sedan några månader som yngste polis på en polisstation i Dublin efter genomgången utbildning med goda vitsord vid Irlands polishögskola. Det hade varit kärlek vid första ögonkastet från hans sida när de träffats på hans favoritpub och Birgitta hade snart sagt att hon älskade honom och föreslagit att han skulle följa med henne till Sverige och Jönköping, där hon då tjänstgjorde på lasarettet. Lägligt nog började just då hans sommarsemester från polisvikariatet och han hade inte tvekat en sekund att följa med henne till Sverige. Han hade friat till Birgitta vid Vätterns strand en skön sommarkväll och hon hade genast tackat ja. Han hade kommit att stanna i Sverige. Man hade gift sig i Byxelkroks kyrka på sensommaren samma år och avnjutit bröllopsmiddagen med Birgittas faster Agnes och hennes dotter Pia samt några av Birgittas närmaste vänner. Bröllopsresan hade gått till Köpenhamn med besök på Tivoli. Allt detta hade han aldrig någonsin ångrat. Han älskade fortfarande sin hustru minst lika mycket som när de träffades den första gången.


På dispens hade han fått börja vid den Svenska polishögskolan någonstans i mitten av ordinarie utbildning och sedan gått ut med utmärkta vitsord. Han fick sin första tjänst som yngste polisassistent i Rutstad 1980 och hade nu, efter snart tjugo år, avancerat till förste poliskommissarie, närmast under Rundgren, som skulle fylla 65 till hösten och hade deklarerat att han planerat att då dra sig tillbaka med ålderns rätt. Hardwick tänkte söka detta chefsjobb när tiden var inne och hade goda förhoppningar att han skulle komma ifråga för tjänsten. Han trivdes mycket bra med sitt arbete och trivdes i landet med dess milsvida furuskogar, dessa barrskogar, som minskade mycket på Irland för många decennier sedan, mest som ved i fabriker, kaminer och öppna spisar. Hans farfar, som dog 1979 vid 95 års ålder hade lyriskt beskrivit de vackra tallskogarna på Irland när han var ung. Lyckliga skottar, som hade sitt stenkol till uppvärmning, och troligen därför fortfarande hade kvar mer av sina tallskogar, tänkte Bill. För att inte tala om Sverige alltså. Detta trots att vintrarna här var kallare och man saknade kolgruvor. Man hade kunnat hushålla bättre med sitt virke, konstaterade Hardwick.
Bill ringde till sina föräldrar den kvällen, som han hade föresatt sig, och sa:

- Hej mamma, det är Bill, mår Ni bra? Och modern svarade:

- Hej, min pojke, vad roligt att höra ifrån dig. Din far är ute och köper en kvällstidning men han kommer snart tillbaka.

Modern blev förstås mycket glad att höra ifrån sin son och upprepade föräldrarnas stående inbjudan till honom att komma och hälsa på med sin familj. Föräldrarna mådde bra. Bill kände sig som en god son, men kände på samma gång ett stygn av dåligt samvete när han insåg att det kanske skulle komma att dröja länge än, kanske ända tills man vågade lämna ungdomarna ensamma hemma med sina kompisar, innan åtminstone han själv och Birgitta skulle kunna hälsa på i Dublin. Mamman berättade att hans syster Vera hade ringt till Dublin någon månad tidigare och då tycktes må mycket bra. Inga barnbarn i sikte där dock. Bill pratade med sin mor i flera minuter och han fick även växla några ord men sin far när denne återvänt med tidningen. Därefter önskade man varandra god natt och lade på.


Familjen hade nu tillbringat nästan två veckor i sommartorpet och alla föreföll att njuta i fulla drag. Det var den andra veckan i juli 1999. Hardwick hade inte kunnat låta bli att några gånger ringa vakthavande befäl vid sin station och då fått veta att Rikskriminalen ännu inte hade fått upp det minsta spår efter rånarna. Något misstänkt flygplan i Västervik hade aldrig påträffats, trots intensiv spaning under själva råndygnet, så det bedömdes snart ha varit ett villospår. Troligen hade rånarna, på sina motorcyklar, tagit sig genom och ut ur östgötaskogarna mot kusten och därefter ur landet sjövägen eller med privatflygplan från någon undanskymd plats. Inga bevis var säkrade från brottsplatsen eller den flyktväg man hittills kände till. Bevakningskamerans hårddisk hade visat bilder fram tills det att rånarna störtade in i banklokalen och genast öppnade eld mot kameran, men de bar, som tidigare konstaterats, alla huvor och hade inga igenkännbara egenheter alls. Möjligen hade en av rånarna en antydd hälta. Detta verkade bli ännu ett ouppklarat rån i den långa raden av tidigare sådana inom den svenska polisen, tänkte Hardwick.

Utdrag ur min nyutkomna bok som jag har kallat "Ur en läkares dagbok"

 Minnen från några av mina provinsialläkarvikariat i främst Norrland på 1960-talet. Texten går inte att få större här så jag får be er, som inte kan förstora texten på er skärm, att ta fram era läsglasögon.

 

Läs och minns som läkare även det finstilta och glöm inte

bort din magkänsla.

En senhöst under en av mina återkommande helgjourer som vikarierande

provinsialläkare blev jag en söndagseftermiddag uppringd av en orolig mor från en

liten by en dryg mil öster om läkarstationen. Kvinnan berättade att hennes yngsta

dotter, 8 år gammal, under förmiddagen hade insjuknat i feber och huvudvärk och nu

sedan någon timme hade börjat få röda hudutslag över hela kroppen. Hennes

temperatur hade nyss mätts till 39 grader. Enligt modern gick röda hund i byn sedan

några veckor bland barn i granngårdarna och, eftersom flickan nu verkade må riktigt

dåligt, undrade hon om det tillkommit någon medicin mot sjukdomen på senare tid.

Jag förklarade att ingen botande medicin fanns mot denna virussjukdom men att

rikligt med dryck och dessutom febernedsättande preparat kunde lindra flickans

besvär. Samtidigt fick jag en magkänsla att något inte stämde i moderns berättelse.

Stationens sjuksköterska hade nyligen berättat för mig att befolkningen i en del av

byarna i trakten var ganska svagbegåvad till följd av inavel och något sade mig att det

den oroliga moden berättade kanske inte stämde helt. Därför blev mitt besked till

kvinnan att jag genast skulle komma på hembesök och undersöka hennes flicka.

 

Bilfärden gick snabbt på en fin och ganska rak grusväg. Så fort jag kom fram och såg

flickan fick jag nästan en chock. Hennes hudutslag var inte alls typiska för röda hund

utan istället utspridda punktformiga hudblödningar, helt typiska för ett mycket

sällsynt, livshotande tillstånd som kallas Waterhouse-Friedrichsens syndrom. Denna

mycket ovanliga sjukdom beror på en blodinfektion med farliga bakterier, vanligen

meningokocker som kan orsaka hjärnhinneinfektion. Denna sorts blodinfektion

kallas meningokocksepsis och kan behandlas med antibiotikum. Jag tackade min

magkänsla som lett mig helt rätt.

 

Vid detta tillstånd sjunker blodtrycket snabbt, främst till följd av att våra binjurar

drabbas av inre blödningar vilket medför ett livshotande chocktillstånd med

trycklöshet och död. Våra binjurar tillverkar vårt livsviktiga egna kortison och även

adrenalin som båda bland annat håller uppe ett lagom högt blodtryck

för blodcirkulationen. Snabb injektion av kortison direkt i en lämplig blodåder krävs

och, liksom alla allmänläkare, hade jag medlet i min läkarväska och lyckades genast

spruta in tillräcklig dos i en av flickans blodådror. Dessutom gav jag henne likaså en

injektion av ett antibiotikum effektivt mot meningokocker men hade, mellan dessa

två injektioner, även rekvirerat ambulans för transport till närmaste infektionsklinik

för fortsatt behandling och då med dropp med ytterligare kortison och antibiotikum

och nödvändig vätsketillförsel.

 

Flickan klarade sig, glädjande nog, helt utan men och kunde åka hem från sjukhuset

redan efter en vecka. I sällskap av sin mor kom hon kort därefter på ett uppföljande

återbesök till min mottagning och mådde då helt bra och hade normala provsvar på

både blod och urin. Man hade med sig en fin blombukett till mig. Moderns uppgifter

om att flera barn i grannbyarna hade eller nyligen hade haft röda hund visade sig vara

helt korrekta.

 

Liksom andra läkare hade jag under utbildningen läst och lagt på minnet även det

finstilta i läroböckerna och dessutom hade jag vågat följa min magkänsla och dessa

värdefulla erfarenheter tog jag sedan med mig i mitt fortsatta arbete som läkare.

Från infektionskliniken och med hjälp av smittskyddsläkare försökte man på

sedvanligt sätt att spåra eventuella smittvägar av meningokocker runt flickan såväl i

hennes by som i angränsande områden men man konstaterade inga fler

insjuknanden med infektion av denna bakterie. Flickan bedömdes därför ha varit ett

isolerat fall med en trolig ökad mottaglighet och känslighet för just denna infektion

som hon troligen smittats av någonstans under resan när familjen några dagar före

hennes insjuknande hade besökt släktingar i en närbelägen stad. Några utbrott av

meningokockinfektioner konstaterades emellertid inte i den staden vid den tiden så

smittskyddsläkarens utredning kunde därmed avslutas.

 

Glöm inte att hålla viss uppsikt i bilens backspegel.

 

En sensommar på väg i min bil på landsvägen tillbaka till läkarbostaden en sen

fredagseftermiddag mötte jag en "Volkswagenbubbla" som kom körande i så hög fart

att jag fortsatte att titta efter den i backspegeln och såg då att bilen plötsligt körde

över vägkanten och ut på en åker och rullade runt flera varv och stannade, vajande på

ena sidan på högkant kanske fyrtio meter ut på åkern. Själv stannade jag genast vid

vägkanten och sprang mot bilen på åkern så snabbt jag kunde eftersom jag såg att

bilföraren hade börjat försöka ta sig upp genom den övre bildörren och därmed

riskerade att krossas om hans bil välte ner från sitt labila läge. När jag ropade så högt

jag förmådde för att varna föraren för att kliva upp genom dörren tittade han mot

mitt håll och stannade upp i sina rörelser. Väl framme vid bilen höll jag tag i den så

kraftigt jag kunde och föraren kunde då ta sig upp och sedan ner på marken utan att

bilen välte. Han blödde kraftigt från ett jack i pannan och verkade först vara något

omtöcknad. Eftersom jag var helgledig hade jag ingen läkarväska med mig men med

ett stort plåster från plånboken kunde jag tillfälligt stoppa blödningen i pannan. Den

unge bilföraren var nu vid fullt medvetande och berättade att han var batterist i ett

lokalt dansband och hade varit på väg till en dansbanespelning på kvällen dagen

därpå. Tillsammans lyckades vi så välta ner hans bil på rätt köl. Den var knappast

bucklig men båda dess yttre backspeglar var avbrutna. Bilen var full av trummor och

cymbaler som låg huller om buller. Föraren låste så bilen, vi tog oss till min bil och

körde därefter till läkarmottagningen där jag och min hustru, som är sjuksköterska,

rengjorde såret i pannan och sydde ihop det. Den unge mannen gick så med på vårt

förslag att stanna kvar hos oss över natten för vila och återhämtning.

 

Efter kvällsmaten bäddade vi en säng åt ynglingen i ett av de många rum som brukar

finnas i gamla provinsialläkarbostäder. Under natten turades min hustru och jag om

att regelbundet kontrollera den unge mannens blodtryck och puls. I avsaknad av

röntgen kan endast sådan kontroll ge besked om en eventuell hjärnblödning eller

annan allvarlig hjärnskada efter ett våldsamt slag mot huvudet.

 

Efter en natt med lugn sömn och normala värden på blodtryck och puls för vår gäst

samt en lätt gemensam frukost körde vi till olycksplatsen och gick fram till ynglingens

bil. Han låste upp bilen som startade direkt och han klarade att försiktigt köra upp

den från åkern som saknade omgivande diken och hade måttligt sluttande kanter mot

landsvägen. Som tack för vår hjälp fick jag en kraftig kram av dansbandsmusikern

som sedan försiktigt körde iväg söderut längs Höga kusten mot kvällens spelning

sedan han först lovat att hålla noga uppsikt bakåt i den inre backspegeln, ringa oss så

fort han kom fram till platsen för kvällens spelning och låta ta bort stygnen i pannan

efter en vecka.

 

När ynglingen ringde sent på eftermiddagen mådde han bra och såg fram mot

kvällens spelning även om en av hans trummor hade visat sig vara trasig och han

tackade oss ännu en gång för hjälpen och vi hade fått ännu ett lärorikt minne och

kunde glädjas åt att en allvarlig olycka ändå hade slutat ganska lyckligt.

 

Strunta aldrig i döda åkersorkar.

 

Denna hågkomst från mina provinsialläkarvikariat kan jag, till skillnad från de

övriga, tidsbestämma till 1967, närmare bestämt sensommaren det året.

Provinsialläkarna hade ofta helgjour även i ett angränsande distrikt och

sjubesöksresor kunde därför bli många mil långa när doktorn alltså var borta från

läkarstationen. Om möjligt försökte man därför få akutpatienter att själva ta sig till

läkarmottagningen med lämpligt färdmedel. De sjukaste tog sjuktransporttaxi eller

fick ambulanstransport.

 

Den aktuella söndagsmorgonen kunde jag inte be patienten att komma till

läkarstationen eftersom det handlade om dödsfall och flera fall av svår hosta på ett av

kommunens ålderdomshem, numera benämnt äldreboende. Den unga

föreståndarinnan som ringde hade nyligen tillträtt sin tjänst. Hon var

en nyutexaminerad sjuksköterska från Stockholm och berättade i telefonen att

hemmets äldste, en 102-årig tidigare ganska frisk man, hade börjat hosta ett par

dagar tidigare och nu på morgonen snabbt fått tilltagande hosta och stigande feber

och nyss förlorat medvetandet och avlidit. Senaste veckorna hade några åldringar och

flera i personalen varit förkylda men inte 102-åringen och nu på morgonen hade tre

av de gamla börjat få liknande hosta som den nyss avlidne. Föreståndarinnan oroade

sig förstås och önskade att jag genast kom dit på akutbesök för att bedöma dödsfallet

och undersöka de tre som hade tilltagande hosta.

 

Trots slingrig grusväg gick bilfärden till ålderdomshemmet fort. Efter en

inledande snabb undersökning av den döde fortsatte jag med att lyssna på lungorna

hos de tre med tilltagande hosta och feber. Kunde inte notera några lungljud typiska

för lunginflammation och inte heller någon s.k. lungdämpning utan bedömde att

hostan hittills kom från luftrören.

 

Samrådde därefter med föreståndarinnan, som varit med vid mina undersökningar,

och fick därefter även se vilka läkemedel man hade i hemmets medicinskåp. Av

antibiotika fanns vanligt penicillin i både tabletter och till injektion. I min läkarväska

hade jag förstås även detta men dessutom dåtidens bredaste antibiotikum,

kloramfenikol, som dock gav mycket allvarlig biverkan om man överskred en viss dos.

Både föreståndarinnan och jag hade nyligen på var sitt håll deltagit i utbildning

om infektionssjukdomar och vi tänkte högt och samrådde men hade inga bra svar

förrän den unga sköterskan plötsligt berättade att hon samma morgon upptäckt tre

döda åkersorkar på en gräsmatta utanför hemmet. Vaktmästaren hade klippt och

även krattat ren denna gräsmatta bara någon dag tidigare.

 

Blixtsnabbt utbrister jag: ”HARPEST!”

 

Föreståndarinnan instämde genast. Samtidigt som jag låter de tre svårt hostande

patienterna påbörja behandling med kloramfenikol ur min läkarväska ringer jag

jourhavande läkare vid närmaste infektionsklinik och berättar om mina fynd vid

ålderdomshemmet denna morgon och insatt behandling och får omedelbart samtycke

till min diagnos och behandling.

 

Redan efter två dagar började de tre hostande förbättras i såväl feber som hosta och

de tillfrisknade sedan helt och inga fler åldringar blev sjuka på ålderdomshemmet

närmaste tiden i dessa symtom. De döda sorkarna på gräsmattan hämtades in till

Länsläkaren för undersökning och vid närmare genomgång av hemmets lokaler

hittades ytterligare två döda, ruttnande sorkar bland vedträn i vedboden. Högst

sannolikt hade infekterat damm från sorkspillning kommit in i hemmet med ved och

via damm därefter smittat åldringarna med harpest via luftrören. Analys av sorkarna

från hemmets gräsmatta visade, som väntat, infektion av harpest och hemmets

föreståndarinna fick av mig ett välförtjänt tack för att hennes upptäckt och besked om

de döda åkersorkarna var det som ledde mig till rätt diagnos och behandling.

 

Att jag exakt kunnat tidsbestämma detta minne om harpesten beror på att det i

särklass kraftigaste utbrottet av harpest i vårt land inträffade under just 1967 med

drygt 2700 inrapporterade sjukfall varav flertalet i Norrland och våra fyra fall på

ålderdomshemmet var bland de första det året. Harpest konstaterades i Sverige för

första gången 1931 med 27 inrapporterade fall och sedan dess har antalet kända fall

inte något år kommit ens i närheten av 1967 års siffror. Numera har vi dessutom

tillgång till ett mycket effektivt och ganska biverkningsfritt medel mot harpest, som

för övrigt även heter tularemi och där den aktuella bakterien, kallad Yersinia

tularensis, är nära besläktad med Yersinia pestis, den bakterie som orsakar böldpest,

den mycket svåra infektionssjukdom som härjade i Europa på 1300-talet under

namnet Digerdöden.

 

 

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

21.07 | 09:56

Kommer snart igång då skall jag anlita Ulf för hjälp med min dator

...
28.05 | 13:25

Resan till Kinnekulle var så fantastisk!!!

...
21.05 | 22:01

Bra intormation man kan ta del av och inte behöver fråga så mycket när man är ny medlem

...
27.03 | 17:39


Hemsidan är mycket informativ.
Glad Påsk till er alla

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS