Sonja Jonasson minns....

Jag minns...... /Sonja Jonasson/

En dag detta nådens år 2011, som rullar på med nya krig, nya våldsdåd, slår det mig att det faktiskt är 65 år sedan jag tog realexamen våren 1946. Tankarna går tillbaka till de fyra åren i Samrealskolan i Lysekil, år som på många sätt präglades av andra världskriget. Jag minns de kalla vintrarna, bristen på vissa varor och ransoneringskorten i olika färger, flyglarmsövningarna, de spanska ryttarna på kajen nedanför vårt hus och i vattnat fanns länsarna som skulle hindra minor från att driva in.

Jag kommer ihåg att det en dag stod två okända män och inspekterade bergväggen i vår trädgård. Men det blev aldrig något skyddsrum där, kanske var berget för dåligt.

Jag minns också tydligt minsprängningar, som fick fönsterrutorna att skallra, och det mer avlägsna dånet från sjöslagen längre ut. Överlevande kom in till Lysekil och internerades i gamla skolköket, sedermera Försvarsgården. Vi hukade ibland i berget ovanför och smygtittade på tyskarna när de rastade på gården och vi beundrade deras perfekta marsch med sträckt ben.

Trots allt var det nog en trygg och lycklig period för oss. Våra föräldrar skyddade oss, såg till att vi inte fick veta allt som hände och det fanns ingen tv som kunde visa skrämmande bilder från kriget. Kanske var vi också för unga för att oroa oss. Dagarna rullade på och vi kunde nog ibland tycka att det var lite tråkigt. I en dagboksanteckning från 24 augusti 1944 beskriver barndomsvännen Sonja, 15 år, läget på sitt drastiska sätt: ”Allting är så trist och enformigt. Förr när jag var mindre gick jag alltid och väntade på att något skulle hända, något spännande och roligt. Men nu har jag för längesedan givit upp hoppet. Hå, hå, ja, ja. I den här lilla stan händer aldrig något, utom då det flöt iland ett lik, för då var det sensation i Lysekil.”

En episod från 1945 minns jag särskilt väl. Vid pontonbryggan utanför Havsbadsparken låg det sedan början av året en tysk båt, som bevakades av svensk polis. Ombord fanns en ensam man som tydligen lämnats kvar för att sköta om båten, medan resten av besättningen internerats på annat håll. Vi såg honom vandra runt, runt på däcket och tyckte riktigt synd om honom. Till slut insåg trion Sonja, Harriet och jag att något måste göras för att muntra upp den stackars mannen. Vi offrade en del av vår blygsamma veckopeng och köpte en chokladkaka i Harriets pappas affär. Så vandrade vi iväg för att personligen överlämna gåvan. Men på piren blev vi brutalt stoppade av den myndiga polismannen, som absolut inte kunde tillåta att vi gick till båten.

Slokörade gick vi därifrån, men knappast rådlösa. Ett par dagar senare var vi tillbaka i Havsbadsparken, där vi ”lånade” en eka och rodde ut. Men en vilt gestikulerande och uppenbarligen inte särskilt glad polis på piren fick oss att inse att det nog inte var någon god idé att närma oss båten. På något sätt ville vi ju trots allt glädja den ensamma mannen. Vi kunde kanske sjunga för honom, innan vi rodde tillbaka. Med ungdomlig entusiasm klämde vi i med den enda tyska sång vi hade på vår repertoar: Ach du lieber Augustin, alles ist weg, weg, weg…

Om mannen blev gladare av vår sång fick vi aldrig veta!

 

Mycket snart därefter blev det äntligen fred i Europa. Då nyheten om Tysklands kapitulation kom den 7 maj 1945 samlades vi elever på skolgården, vi jublade och hurrade. Det blev ett oförglömligt ögonblick då rektor Sigfrid Sandström öppnade fönstret och med hög röst meddelade att vi fick ledigt resten av dagen. Vi var en grupp som gick direkt ner till Havsbadsparken för att fira freden, men en obeveklig polisman hejdade oss ute på piren. Det spelade ingen roll att det nu var fred, han gjorde sin plikt och vi fick nöja oss med att hurra och sjunga på avstånd för den ensamma mannen på båten.

Helt nyligen kontaktade jag Terje Fredh, som kan så mycket om andra världskriget, och fick då veta att det faktiskt inte var någon tysk båt! Det var ett holländskt lastfartyg som beslagtagits av tyskarna med man och allt. Den holländska besättningen hade tvingats arbeta med frakter för tyskarna i Norge mer eller mindre som slavar, men lyckades på något sätt komma undan och ta sig till Sverige med sin båt.

Hur gick det med chokladkakan, undrar ni säkert. Jo, den låg länge och väl i säkert förvar hos Harriet, tills hon och jag åt upp den (Förlåt Sonja!) säkert ett par år senare. Den var fylld med vit kräm och inte särskilt god, vill jag minnas.

 

                                                                                       

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

25.10 | 13:01

Lena! Vilken fin sammansättning o vilka bra bilder från vår resa till Göteborg. Jättebra stöd för minnet.

...
20.10 | 00:45

Hej Lena! Det var en förnämlig fin och utförlig beskrivning av vår utflycktsresa den 17.10. Du har fått med allt efter som vi reste. Tack även för fina foton.

...
21.09 | 13:15

Hej, önskar följa med på Göteborgs rundturen min man och jag.

...
21.07 | 09:56

Kommer snart igång då skall jag anlita Ulf för hjälp med min dator

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS